Malteaser.se

Från Malta

I en varm men mulen värld

I en varm men mulen värld passerar jag på väg till dagis en grupp engelska ungdomar vid busshållplatsen. De står på rad med ryggen mot muren och sjunger ‘Always look on the bright side of life’. Mittemot slår vågorna vilt lekande upp mot de amfiteaterliknande stentrapporna i Balluta Bay. Det känns som jag går i en film. Turisterna utmärker sig i charterkläder där på strandpromenaden. De luktar solkräm. De bofasta går i träningskläder och varma jackor. Luften luktar semester.

Jag köper femton ägg på Towern och stoppar ner i min röda handväska. Fredrik ligger sjuk därhemma så jag går till Fresh & French och köper croissanter som tröst. Snart är jag i det område som var det vi fastnade för vår allra första vecka på Malta. En liten krökt gatubit med allé som doftar turistmat och solsken och är pittoresk och lite otypiskt maltesisk på ett franskt sätt. Den anknyter till den stora gatan Dingli Street med sina pampiga vackra hus där vi då gick och sa: ‘Tänk att bo här. Vilket läge. Nära lekplats och jobb. Fast kanske inte just på denna stora gata. Kanske hellre på en lugnare sidogata. Och det är där vi bor nu. På en liten parallellgata till Triq Sir Adrian Dingli, med direkt anknytning till vår franska gatubit och döpt efter Maltas nationalpoet. Utan att ens ha ansträngt oss.

Jag befinner mig så trängandes bland kvarterets tanter vid vårt kvarters grönsaksflak. Paprikan är inte så fin idag men kronärtskockorna är det bra pris på nu. Och jordgubbarna sen: lokala, ljuvligt doftande och skamligt billiga. Jag behöver potatis, men inte en hel säck tack, går det bra att öppna ett nät? Jag fyller på min gröna plastback som används som shoppingkorg. Jag lämnar av inköpen hemma, ett ägg har läckt ut i väskan, och ska sedan bara ila bort snabbt till postkontoret som är öppet på förmiddagar. När jag kommit ut på gatan slår Fredrik upp fönsterluckorna som sitter i våra halvmeter tjocka väggar och sträcker mig två kuvert som ska postas. Jag fylls av känslan av att vi bor här och nu börjar känna oss hemma.

Jag hinner jobba några intensiva timmar innan det är dags att hämta Ellie på dagis. Hade glömt den tillfredsställande känslan i att producera och leverera. Den höga lyckan i att prestera något konkret och efterfrågat, även om jag bara jobbar extra än så länge.

Ellie som vaknat var och varannan timme sedan hon föddes har sista veckorna äntligen börjat sova bättre. Jag vågar knappt säga det högt av rädsla att bryta förtrollningen. Antalet timmar ligger fortfarande långt under det genomsnittliga men det har gjort mig sju stenpåsar lättare i sinnet att ibland få sova fyra timmar i sträck. Ellie börjar även acceptera vagnen alltmer, vilket gör det lättare att gå och handla mat på andra sidan staden. Dimman börjar lätta, vilket jag förstår när jag plötsligt finner mig själv med ett paket Kittymuffinmix i handen. Jag som trott mig bli bästa bullmamman har inte bakat en enda kaka i Ellies snart tvååriga liv. Men nu är tydligen tiden inne och lusten åter. Det blir ett halvfabrikat. Större projekt än så kan jag inte överskåda just nu. Vi saknar både ingredienser och bakformar, slickepottar, vispar och måttsatser. Jag har ingen aning om hur gasugnen fungerar. Men ett färdigt kit känns som något jag kan våga mig på. Projektet gör mig oväntat glad. Botten blir bränd och toppen blir blek för tydligen fungerar bara undervärmen i vår gasugn. Men Ellie trycker på dekorationen och doppar sina små fingrar i glasyren. Hon som inte ens brukar vilja smaka kaka. Jag känner hur syret i min kropp återvänder och axlarna åker ner. Än är det inte för sent.